Eskiluska

Resa kollektivt med barnvagn är generellt sett inte så kul. De gamla röda SL-bussarna i Stockholm är t.ex. mer eller mindre livsfarliga om man försöker kliva av eller på med barnvagn utan att få hjälp. Trappstegen är nämligen så höga att ett spädbarn i vagn skumpar så mycket att det lätt kan ramla ur om man försöker ta sig på.

SJ:s regionaltåg är inte heller särskilt anpassade för barnvagnar (och tänk då hur illa det måste vara för rullstolsbundna!). De har höga trappsteg som är lika livsfarliga som SL-bussarna. Med lite möda går det att ta sig ombord själv, men av kommer man helt enkelt inte utan hjälp.

Oftast så finns det ju människor i närheten som man kan be om hjälp, och hittills har det fungerat hyfsat bra för mig och lilla H när vi varit ute och rest ensamma. Men häromdagen åkte jag tåg till Uppsala och stötte på en riktig jävla surpuppa som gjorde mig både ledsen och förbannad.

Jag hade redan på perrongen kollat in en vagn där det stod att det fanns rullstolsplatser, vilka också funkar för barnvagnar. Jag tog mig ombord på vagnen, fick hjälp av en vänlig man, och så skulle jag sätta mig vid en av rullstolsplatserna. Istället för dubbla säten har rullstolsplatserna bara två enkla säten mitt emot varandra. Och på det ena sätet satt SURPUPPAN, en medelålders kvinna med medhavd lunch. Hon hade slängt sin väska + dator på sätet mitt emot och jag bad vänligt att få sätta mig där. Det fanns liksom ingen annan plats i tågvagnen där barnvagnen kunde stå. Hade jag satt mig någon annanstans så hade jag blockerat hela gången.

Och vad händer då? Jo, den jävla surcitronen blir irriterad och säger att det finns rullstolsplatser i flera vagnar på tåget, jag kunde ju ta någon av dem istället. Tja, det var ju naturligtvis fullt möjligt. Men faktum var ju att tåget snart skulle gå och jag påpekade för henne att det ju trots allt är ganska knöligt att kliva av och på tåget med barnvagn. Och att gå genom tåget till en annan vagn är en fullkomlig omöjlighet.

Surpuppan på tåget rev då raskt ihop sin medhavda lunch och sa med mycket otrevlig ton att "jaha, då får väl jag plocka ihop min lunch och flytta då". Vilket hon också gjorde. Men det hade hon ju naturlitgvis inte behövt göra, allt jag ville var ju att få sitta intill barnvagnen och lilla H på den ena platsen där hon hade lagt sitt bagae. Hon hade kunnat sitta kvar med sin förbaskade lunchlåda!!

Jag blir både genuint ledsen och fly förbannad på sånt beteende. Jag satt hela resan på väg till Uppsala och funderade på kommentarer jag i efterhand önskade att jag hade sagt till henne. Istället för den artiga tacksamhet jag uppvisade när hon tjurade iväg från "sin" plats. Och nu när jag tänker på det så kan man ju undra varför hon överhuvudtaget hade gått och satt sig på en rullstolsplats. Hon hade ingenting där att göra. Hoppas att hon som straff fick en riktigt dålig dag i Uppsala.


Andra bloggar om: SL, SJ, barnvagnar