Eskiluska

Jag tycker att fötter är äckliga och fula kroppsdelar. Per definition. Fötter är motbjudande, basta! Jag tror aldrig att jag har sett ett par fötter som jag har tyckt varit vackra. Och nu inkluderar jag inte bara mina egna fötter (som jag hade grymma komplex för när jag var yngre) utan även alla mina näras och käras fötter. Det finns inga försonande drag någonstans. Tut mir leid, men jag gillar verkligen inte fossingar. De stinker. I dubbel bemärkelse.

Med ett undantag: bebisfötter! Och jo, jag tyckte faktiskt visst om bebisfötter även innan jag själv fick barn, så det har absolut inte med det att göra. Saken är den att bebisfötter saknar något som lite äldre barns och vuxnas fötter aldrig kommer ifrån. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det där småäckliga (och ibland ganska jätteäckliga) som karaktäriserar alla fullvuxna fötter är ännu inte utvecklat på bebisfötter. Tack och lov! Kolla bara in de här små tåfisarna, oemotståndliga! :-)

Andra bloggar om: fötter

Oordnade pappershögar har förföljt mig ganska länge. De senaste åren har det hela blivit smått absurt. Jag staplar ohämmat jobbpapper, tidningar - inte minst gamla kulturbilagor ur DN - tidskrifter, kvitton, viktiga brev, oviktiga brev - framför allt oöppnade brev! - tidningsurklipp, småhäften, vykort, anteckningsböcker, egna och andras manuskript, kladdpapper, reklam, stipendeannonser, annonser om ledigförklarade jobb, vernissagekort, obetalda (oftare än betalda) räkningar, diverse kom-ihåg-listor osv. osv. på varandra...

Tja, i princip allting i pappersformat hamnar förr eller senare i någon av mina oordnade pappershögar. Och det gjorde faktiskt ingenting så länge jag hade någon form av kontroll över oredan. Men det hela gick överstyr någon gång när jag gick in i sista avhandlingsfasen präglad av ångest och panikstress (dvs. för ett och ett halvt år sen - eller är det mer...?), och sedan dess har jag inte kunnat få någon som helst kontroll över mina pappershögar.

Jag har gjort flera ytterst seriösa försök nu i sommar när jag har varit föräldraledig (varför jag nu skall ägna min föräldraledighet åt det...?). Och jag måste säga att jag har kommit en bit på väg, men jag lyckas aldrig bli riktigt klar. Och mellan varje försök så hinner jag naturligtvis att ställa till det igen...

Ta t.ex. högen längst till vänster på mitt skrivbord. Jag har en otäck känsla av att det ligger viktiga papper i den = papper som informerar om att jag snarast behöver åtgärda det ena eller det andra. Samma sak gäller den mycket snarlika hög som ligger på en av stolarna i köket. Ytterligare en hög ligger i en hylla i vardagsrummet. Och så finns det så klart fler både där och i arbetsskrubben. Och fortfarande några på fönsterbrädet i vardagsrummet och en invid sängen och... det tar aldrig slut!

Det obehagliga är att har jag ingen kontroll, vilket - nota bene! - inte är samma sak som gammal präktigt hederlig "ordning och reda", över alla mina papper(shögar) så har jag ingen kontroll över mitt liv. Jag måste helt enkelt ta kommandot över pappersinvasionen och börja vara strukturerat oordningsam igen.

Högen längst till vänster på mitt skrivbord. Jag törs inte se
efter vad som gömmer sig i den. Åtminstone inte ikväll.


Andra bloggar om: oordning, papper, skrivbord

Kan inte låta bli att dela med mig av de här bilderna. Det är Street Art som jag såg på ett elskåp i närheten av Liljeholmsberget när jag var på väg hem ikväll.

Andra bloggar om: street art, konst, humor, politik, snoppkonst

Kolla in gurkburken!! Den är resultatet av dagens matinsats från min sida. Jag har gjort ett försök med mammas eminenta saltgurkerecept och ska nu vänta i en vecka för att sedan avsmaka exprimentet. Visst ser det fint ut?! :-)

Här är receptet:

Mammas saltgurka
1 kg västeråsgurkor
1 l kallt vatten
4 msk salt
½ msk strösocker
2 ½ msk ättiksprit
5 dillkronor
15 vinbärsblad
en bit färsk pepparrot

Borsta gurkorna väl och nagga dem 10-15 ggr. Vispa ihop vatten, salt, socker och ättiksprit. Varva i en stor glasburk vinbärsblad, dillkronor och gurkor. Häll på lagen. Överst lägges 5-6 sockerbitsstora bitar av färsk pepparrot (för att förhindra att gurkorna möglar). Låt stå och dra i ca 1 vecka. SMASKA PÅ!!!

Mitt i natten finns det vissa katter (som normalt sett bara är sjukt söta) som blir ganska irriterande. En av dem är Mymlan. Jag förstår verkligen inte vad det är hon är ute efter! Hon jamar (högt!) och krafsar (maniskt!) på dörrar och bokhyllor och gud vet vad. Resultat: det är ganska svårt att somna. Just ikväll har jag ju inte försökt än (och jo tack, jag VET att klockan är löjligt mycket, men är man en nattmänniska så är man...).

Men framförallt så undrar jag ju vad satan det är hon är ute efter?!?! Jag tycker att jag har försökt med det mesta: gett henne extra mat, gosat extra mycket, lekt med henne, försökt bereda sovplats för henne i sängen... Vad mer kan man göra??? Vid dessa tillfällen kommer hon jamandes så fort man säger hennes namn (aldrig annars!), men sen spelar det liksom ingen roll vad man gör. Jag klappar & klappar & gosar & gosar & leker & leker, men nej, hon vägrar slå sig till ro...

Jag har en viss känsla av att hon framför allt är ute efter uppmärksamhet, och odelad sådan. Och hur lätt är det att uppfylla det? Nja, så länge jag själv sitter och pular med grejer så är det väl OK, men annars... Stackars lilla fis, vad är det hon vill egentligen??? Och varför alltid mitt i natten? Och varför är hon alltid den av alla gosefisarna som till slut lägger sig att sova någon annanstans än i sängen??? (Kroko & Fjärtis brukar inta sina platser på kudden resp. vid Jens knän regelbundet).

Jag kan ju inte annat än att bli lite bekymrad så klart. Är det kattmobbning som gör att hon inte törs sova med mig (vad Kroko kan ta sig till skall man inte underskatta...)? Eller är hon ledsen i ögat i allmänhet? Har jag gjort något fel? Jag som trots allt tycker att jag nästan är lite överdrivet petig med katterna...

Suck. Nåja, här kommer i alla fall ett tribute till minsta fisen Mymmel, en idolbild från ett av hennes gosigare tillfällen :-)
Kolla in gosekatten & bli avundsjuk!!!

Det finns vissa saker som är oslagbara och som bara existerar sent på kvällen. Först och främst handlar det ju om att det är sent på kvällen. Jag är och kommer förmodligen alltid att vara en kvällsmänniska. Efter 22.00 någon gång kommer jag in i en andra andning som är den bästa på hela dagen. Jag tänker bättre, är mer koncentrerad, mindre stressad och mår i allmänhet mycket bättre än vad jag gör exempelvis vid sjusnåret på morgonen när det mesta bara känns som pest och pina.
Sen finns det så klart vissa specifika inslag som gör kvällen/natten hundra gånger bättre än tidiga mornar. De här t.ex.:

Tända ljus och utsikt över en nattsvart storstad. Innan det blir alltför sent är DN-skrapans skarpa silhuett särskilt tilltalande (ett vitt streck i bakgrunden)
Katter...
...som ligger och sover sött...
lite varstans.

Tystnad går inte att fotografera, men den bidrar så klart till det hela. Skall det låta skall det vara musik av det här slaget:
Billie Holiday, cool kvinna - me like!

Ett glas gott...
...vin är heller inte helt fel. Begränsar sig det hela till ett glas så går t.o.m. avhandlingsskrivandet lite bättre än normalt...