Eskiluska

Jag och min käre pojkvän har gemensamma anor. Det kom jag på för några veckor sedan. Det hela är lite sjukt för om vi skulle få gemensamma barn så blir han inte bara far till dem utan också automatiskt deras brylling eller nåt sånt.

Nåväl, i den gemensamma genealogiska linjen bakåt finns en galen man, som i en husförhörslängd får diagnosen "sinnerubbad". Några år senare preciseras diagnosen och han kallas monomanisk - dvs. sinnessjuk av en fix idé... Vidare står att han tror sig vara förföljd av något/någon/några. Exakt vad framgår tyvärr inte av källan för texten i husförhörslängden var oläslig. För en stund trodde jag det stod pokerspelare, men jag bestämde mig raskt för att så icke kunde vara fallet. Det var för knäppt.

Nu ikväll letade jag efter fler uppgifter och stötte då på en texttolkning som gjorts av Riksarkivets personal (tror jag). Och de hade kommit fram till att han var förföljd av var polisen! Om det nu var så att han trodde sig vara förföljd, som det mycket tydligt stod i den källa jag tittat på, eller om han senare verkligen blev förföljd, det kan man ju fundera på. Faktum (enligt Riksarkivet) är i alla fall att släktens galning var besatt av poliser.

Den stackars mannen flyttade så småningom ifrån sin familj, bosatte sig på annan ort. Kanske blev han vansinnigt vansinnig och trodde att även de nära och kära förföljde honom? Eller så blev familjen trött på honom och bad honom ge sig av? Eller så blev han frisk och stod inte ut med att stanna kvar i den familj som förmodligen hade plågats länge av hans tokerier (i husförhörslängden från hans nya bostadsort ges han inte diagnosen "sinnesrubbad" eller monomanisk)?

Sådana frågor får man aldrig veta svaret på (för att härma Karl-Bertil Jonssons julafton). Åtminstone inte om man har anor av det mer modesta slaget, vilket jag/vi har och vilket oftast innebär att det inte finns några brevsamlingar eller dagböcker eller annat snaskigt för eftervärlden att sätta tänderna i.

Till sist: nej, det har inte gått i arv. Varken jag eller min bättre hälft har några som helst problem - vare sig reella eller fiktiva - med ordningsmakten.

Jag har blivit besatt av att släktforska. Det hela började med att jag hittade en hög papper på vinden hemma hos mina föräldrar och sen drog det igång. Upptäcker helt plötsligt att jag har samlat på mig värdelös (?) kunskap om länsbokstäver, församlingar, socknar och annat...

Har också skaffat mig nya bekantskaper bland släktforskargeekarna som jag både mailar och pratar i telefon med. Inser dessutom vilken märklig och stor värld släktforskarvärlden är. Jösses vad människor det finns som liksom jag sitter och lusläser husförhörslängder, födelse- och dopböcker, in- och utflyttningslängder och annat liknande.
Inte för att jag har någon storslagen släkthistoria med kungar och drottningar och andra kändisar i. Det är mest bönder och soldater och pigor och drängar. Men det finns ändå något mycket märkligt lockande i att spåra sitt ursprung flera hundra år tillbaka i tiden.

På köpet får man dessutom tragiska glimtar av livet före välfärdsstaten på ett mycket konkret sätt. Det dyker upp spädbarnsdöd, fattigdom och självmord i hungersnödens fotspår. Gigantiska barnaskaror som skall försörjas av ensamstående mödrar, oäkta barn och planer på emigration till Amerika som aldrig blir av. Barn som drunknar i brunnar i tidiga år, som dör som flugor i sjukdomar som inte längre finns och som tonåringar tvingas börja arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning.
Detta är i sig ingenting som man inte visste existerade förut, men när det kommer så nära inpå en själv blir det en lite annan sak.

Utöver detta kan jag nu äntligen också säga att jag har en hobby, vilket alla människor förutom jag alltid verkar ha haft. Bara en sån sak!

PS. Den som tycker det verkar kul kan börja med att kolla den här sajten.