Eskiluska

Förra veckan när jag satt på morgontåget på väg upp till Uppsala fick jag den bästa komplimangen jag har fått på väldigt väldigt länge. Jag satt (som så ofta) och sminkade mig i kupén, det är sånt jag nästan aldrig hinner göra innan jag rusar iväg på morgonen. Och när jag satt där och kladdade som bäst kom det förbi en man som sa:

"Excuse me, you don't need that, you are beautiful by nature."

Detta framfördes på ett mycket vänligt sätt, inte alls sliskigt på något vis. Och hur lite jag än höll med honom så kunde jag inte låta bli att bli riktigt glad, ja nästan rörd faktiskt. Jag har ju varit så trött och blek och glåmig och svart under ögonen den senaste tiden att den där kommentaren var i princip det som jag allra mest behvöde höra just då.

Tack snälla mannen på tåget!


Andra bloggar om: tåg, smink, komplimanger

Resa kollektivt med barnvagn är generellt sett inte så kul. De gamla röda SL-bussarna i Stockholm är t.ex. mer eller mindre livsfarliga om man försöker kliva av eller på med barnvagn utan att få hjälp. Trappstegen är nämligen så höga att ett spädbarn i vagn skumpar så mycket att det lätt kan ramla ur om man försöker ta sig på.

SJ:s regionaltåg är inte heller särskilt anpassade för barnvagnar (och tänk då hur illa det måste vara för rullstolsbundna!). De har höga trappsteg som är lika livsfarliga som SL-bussarna. Med lite möda går det att ta sig ombord själv, men av kommer man helt enkelt inte utan hjälp.

Oftast så finns det ju människor i närheten som man kan be om hjälp, och hittills har det fungerat hyfsat bra för mig och lilla H när vi varit ute och rest ensamma. Men häromdagen åkte jag tåg till Uppsala och stötte på en riktig jävla surpuppa som gjorde mig både ledsen och förbannad.

Jag hade redan på perrongen kollat in en vagn där det stod att det fanns rullstolsplatser, vilka också funkar för barnvagnar. Jag tog mig ombord på vagnen, fick hjälp av en vänlig man, och så skulle jag sätta mig vid en av rullstolsplatserna. Istället för dubbla säten har rullstolsplatserna bara två enkla säten mitt emot varandra. Och på det ena sätet satt SURPUPPAN, en medelålders kvinna med medhavd lunch. Hon hade slängt sin väska + dator på sätet mitt emot och jag bad vänligt att få sätta mig där. Det fanns liksom ingen annan plats i tågvagnen där barnvagnen kunde stå. Hade jag satt mig någon annanstans så hade jag blockerat hela gången.

Och vad händer då? Jo, den jävla surcitronen blir irriterad och säger att det finns rullstolsplatser i flera vagnar på tåget, jag kunde ju ta någon av dem istället. Tja, det var ju naturligtvis fullt möjligt. Men faktum var ju att tåget snart skulle gå och jag påpekade för henne att det ju trots allt är ganska knöligt att kliva av och på tåget med barnvagn. Och att gå genom tåget till en annan vagn är en fullkomlig omöjlighet.

Surpuppan på tåget rev då raskt ihop sin medhavda lunch och sa med mycket otrevlig ton att "jaha, då får väl jag plocka ihop min lunch och flytta då". Vilket hon också gjorde. Men det hade hon ju naturlitgvis inte behövt göra, allt jag ville var ju att få sitta intill barnvagnen och lilla H på den ena platsen där hon hade lagt sitt bagae. Hon hade kunnat sitta kvar med sin förbaskade lunchlåda!!

Jag blir både genuint ledsen och fly förbannad på sånt beteende. Jag satt hela resan på väg till Uppsala och funderade på kommentarer jag i efterhand önskade att jag hade sagt till henne. Istället för den artiga tacksamhet jag uppvisade när hon tjurade iväg från "sin" plats. Och nu när jag tänker på det så kan man ju undra varför hon överhuvudtaget hade gått och satt sig på en rullstolsplats. Hon hade ingenting där att göra. Hoppas att hon som straff fick en riktigt dålig dag i Uppsala.


Andra bloggar om: SL, SJ, barnvagnar

Apropos Egypten så blev jag ju ganska frälst och min snälle J gick därför och köpte en massa böcker av Christian Jacq, fransk egyptolog som skrivit flera serier med historiska romaner som utspelar sig i det gamla Egypten. Men vilken besvikelse!!!

Herrejisses, jag har orkat ta mig igenom halva första boken i serien om Ramses II. Det är dessvärre alldeles bedrövlig läsning, karln kan verkligen inte skriva skönlitteratur. Det hela är mest pinsamt och banalt, huvudkaraktären målas upp som värsta superhjälten med hjälp av diverse superlativer och när det kommer till skildringarna av hans "passionerade möte med den sköna Iset" så blir jag bara beklämd.

Nä fy satan, monsieur Jacq skulle nog ha nöjt sig med att skriva vetenskap. Det inbringar inte lika mycket stålar iofs...

Jag är förresten såld på Egypten. Att åka dit på bröllopsresa var ett lyckodrag! Pyramiderna var stora o fina, hieroglyferna både söta o mystiska, väggmålningarna och skulpturerna vackra o värdiga, kamelerna stolta o skojiga... Tja, det var mycket som var coolt. Och nu vill jag bara läsa om egyptiska gudar och myter och litterära berättelser från Kairo och andra märkliga ställen. Just Kairo måste vara världens konstigaste stad. Enormt stor, skitig som bara den, både urfattig och nyrik, trashig och flashig på samma gång. Very strange.

Mindre bra med detta land var väl den aggressiva försäljarstilen, jösses vad vi blev trötta på att avfärda försäljare som ville visa oss allt och få oss att köpa en massa saker som vi absolut inte ville ha.

Sen var det iofs lite gulligt att halva Egypten blev förtjust i min tjocka och svällande buk. Kanske inte helt oväntat önskade de flesta att det skulle bli en pojke och såg lite förvånade ut när vi berättade att vi inte visste könet på fostret och att vi heller inte bryr oss om vad det blir så länge det blir ett barn. Man skall komma ihåg att Egypten är ett land där flickor och kvinnor fortfarande könsstympas (vidrigt!!!). Mannens regerande ställning tycks vara svår att rucka på, inte så lustigt då att de tycker att pojkar är bättre än flickor. Jag tycker de skall ta och tänka om. Det gör Nawal El Saawadi också.