Eskiluska

Oordnade pappershögar har förföljt mig ganska länge. De senaste åren har det hela blivit smått absurt. Jag staplar ohämmat jobbpapper, tidningar - inte minst gamla kulturbilagor ur DN - tidskrifter, kvitton, viktiga brev, oviktiga brev - framför allt oöppnade brev! - tidningsurklipp, småhäften, vykort, anteckningsböcker, egna och andras manuskript, kladdpapper, reklam, stipendeannonser, annonser om ledigförklarade jobb, vernissagekort, obetalda (oftare än betalda) räkningar, diverse kom-ihåg-listor osv. osv. på varandra...

Tja, i princip allting i pappersformat hamnar förr eller senare i någon av mina oordnade pappershögar. Och det gjorde faktiskt ingenting så länge jag hade någon form av kontroll över oredan. Men det hela gick överstyr någon gång när jag gick in i sista avhandlingsfasen präglad av ångest och panikstress (dvs. för ett och ett halvt år sen - eller är det mer...?), och sedan dess har jag inte kunnat få någon som helst kontroll över mina pappershögar.

Jag har gjort flera ytterst seriösa försök nu i sommar när jag har varit föräldraledig (varför jag nu skall ägna min föräldraledighet åt det...?). Och jag måste säga att jag har kommit en bit på väg, men jag lyckas aldrig bli riktigt klar. Och mellan varje försök så hinner jag naturligtvis att ställa till det igen...

Ta t.ex. högen längst till vänster på mitt skrivbord. Jag har en otäck känsla av att det ligger viktiga papper i den = papper som informerar om att jag snarast behöver åtgärda det ena eller det andra. Samma sak gäller den mycket snarlika hög som ligger på en av stolarna i köket. Ytterligare en hög ligger i en hylla i vardagsrummet. Och så finns det så klart fler både där och i arbetsskrubben. Och fortfarande några på fönsterbrädet i vardagsrummet och en invid sängen och... det tar aldrig slut!

Det obehagliga är att har jag ingen kontroll, vilket - nota bene! - inte är samma sak som gammal präktigt hederlig "ordning och reda", över alla mina papper(shögar) så har jag ingen kontroll över mitt liv. Jag måste helt enkelt ta kommandot över pappersinvasionen och börja vara strukturerat oordningsam igen.

Högen längst till vänster på mitt skrivbord. Jag törs inte se
efter vad som gömmer sig i den. Åtminstone inte ikväll.


Andra bloggar om: oordning, papper, skrivbord

Kan inte låta bli att dela med mig av de här bilderna. Det är Street Art som jag såg på ett elskåp i närheten av Liljeholmsberget när jag var på väg hem ikväll.

Andra bloggar om: street art, konst, humor, politik, snoppkonst

Som vanligt är mitt spring- och gympaengagemang högst oberäkneligt. Det senaste året har min dagliga (nåja inte riktigt dagliga, men nästan) motion bestått i den snabba rushen ner till bussen/spårvagnen. Och trots alla goda intentioner blev det aldrig någonting av de där planerna att börja styrketräna på Engelska parkens campusgym i Uppsala.

Men nu är det dags för ett nytt försök. Och den här gången är det inte bara själva motionen också också formen för motionen som är intressant. Ett gäng tjejer har nämligen kommit på den geniala idén att starta indiegympa! Det bra med indiegympan (förutom det utomordentligt fördelaktiga att det är gratis!) är att man får flåset och styrkan men slipper discodunket och kan istället lyssna till schysst indie. Smart va?!

Min tanke är försöka ta mig dit nästa vecka. Håll tummarna för mig...

Kolla in gurkburken!! Den är resultatet av dagens matinsats från min sida. Jag har gjort ett försök med mammas eminenta saltgurkerecept och ska nu vänta i en vecka för att sedan avsmaka exprimentet. Visst ser det fint ut?! :-)

Här är receptet:

Mammas saltgurka
1 kg västeråsgurkor
1 l kallt vatten
4 msk salt
½ msk strösocker
2 ½ msk ättiksprit
5 dillkronor
15 vinbärsblad
en bit färsk pepparrot

Borsta gurkorna väl och nagga dem 10-15 ggr. Vispa ihop vatten, salt, socker och ättiksprit. Varva i en stor glasburk vinbärsblad, dillkronor och gurkor. Häll på lagen. Överst lägges 5-6 sockerbitsstora bitar av färsk pepparrot (för att förhindra att gurkorna möglar). Låt stå och dra i ca 1 vecka. SMASKA PÅ!!!

Resa kollektivt med barnvagn är generellt sett inte så kul. De gamla röda SL-bussarna i Stockholm är t.ex. mer eller mindre livsfarliga om man försöker kliva av eller på med barnvagn utan att få hjälp. Trappstegen är nämligen så höga att ett spädbarn i vagn skumpar så mycket att det lätt kan ramla ur om man försöker ta sig på.

SJ:s regionaltåg är inte heller särskilt anpassade för barnvagnar (och tänk då hur illa det måste vara för rullstolsbundna!). De har höga trappsteg som är lika livsfarliga som SL-bussarna. Med lite möda går det att ta sig ombord själv, men av kommer man helt enkelt inte utan hjälp.

Oftast så finns det ju människor i närheten som man kan be om hjälp, och hittills har det fungerat hyfsat bra för mig och lilla H när vi varit ute och rest ensamma. Men häromdagen åkte jag tåg till Uppsala och stötte på en riktig jävla surpuppa som gjorde mig både ledsen och förbannad.

Jag hade redan på perrongen kollat in en vagn där det stod att det fanns rullstolsplatser, vilka också funkar för barnvagnar. Jag tog mig ombord på vagnen, fick hjälp av en vänlig man, och så skulle jag sätta mig vid en av rullstolsplatserna. Istället för dubbla säten har rullstolsplatserna bara två enkla säten mitt emot varandra. Och på det ena sätet satt SURPUPPAN, en medelålders kvinna med medhavd lunch. Hon hade slängt sin väska + dator på sätet mitt emot och jag bad vänligt att få sätta mig där. Det fanns liksom ingen annan plats i tågvagnen där barnvagnen kunde stå. Hade jag satt mig någon annanstans så hade jag blockerat hela gången.

Och vad händer då? Jo, den jävla surcitronen blir irriterad och säger att det finns rullstolsplatser i flera vagnar på tåget, jag kunde ju ta någon av dem istället. Tja, det var ju naturligtvis fullt möjligt. Men faktum var ju att tåget snart skulle gå och jag påpekade för henne att det ju trots allt är ganska knöligt att kliva av och på tåget med barnvagn. Och att gå genom tåget till en annan vagn är en fullkomlig omöjlighet.

Surpuppan på tåget rev då raskt ihop sin medhavda lunch och sa med mycket otrevlig ton att "jaha, då får väl jag plocka ihop min lunch och flytta då". Vilket hon också gjorde. Men det hade hon ju naturlitgvis inte behövt göra, allt jag ville var ju att få sitta intill barnvagnen och lilla H på den ena platsen där hon hade lagt sitt bagae. Hon hade kunnat sitta kvar med sin förbaskade lunchlåda!!

Jag blir både genuint ledsen och fly förbannad på sånt beteende. Jag satt hela resan på väg till Uppsala och funderade på kommentarer jag i efterhand önskade att jag hade sagt till henne. Istället för den artiga tacksamhet jag uppvisade när hon tjurade iväg från "sin" plats. Och nu när jag tänker på det så kan man ju undra varför hon överhuvudtaget hade gått och satt sig på en rullstolsplats. Hon hade ingenting där att göra. Hoppas att hon som straff fick en riktigt dålig dag i Uppsala.


Andra bloggar om: SL, SJ, barnvagnar

Jag ändrade just rubriken till den här kategorin. Jag lade till ett frågetecken efter konstaterandet att avhandlingsångesten är ett avslutat kapitel. För jag vet faktiskt inte om den är det.

Jag besökte mitt gamla arbetsrum i Uppsala idag och jag drabbades av högst blandade känslor när jag klev in i det. Mina sista månader i det där rummet var så kvalfyllda och hetsiga att ångesten fortfarande sitter kvar i väggarna.

Det är med andra ord verkligen på tiden att jag tömmer rummet helt på mina saker, flyttar ut för gott och försöker förtänga hur det faktiskt var att avsluta en doktorsavhandling i ett tillstånd av mental, intellektuell och fysisk utmattning. Urk.

Måste få länka till ytterligare ett YouTube-inslag, några kul klyschor om sk. konstnärer. Kolla särskilt in "Poeten", hahahaha!

Kolla in och lyssna på Florence Valentins "Pokerkväll i Vårby gård", den har varit årets gladaste och bästa sommarlåt om ni frågar mig!

Igår var vi på Skördemarknad i Vintervikens trädgård. Super! Synd bara att vi kom lite sent, en del saker fanns inte längre att shoppa. Men jag fick i alla fall med mig jordgubbssylt, hjortronsylt, ägg och (blivande salt-)gurkor hem. Samtliga produkter är ekologiska = mkt bra!

Nu skall jag bara försöka komma ihåg att ringa mamma och be om receptet på saltgurka som hon använder sig av, samt gå till kolonilotterna i Gröndal och be någon om vinbärsblad, för det skall det nämligen vara i saltgurkslagen (kallas det lag? jag tror det....).

Den som känner mig väl blir kanske förvånad över dessa aktiviteter. Jag är ju egentligen inte en huslig människa. Och absolut inte en matlagningsmänniska. Men nu har det blivit så. Jag måste sysselsätta mig helt enkelt. Och nog får jag väl erkänna att det ibland kan vara lite kul. Så länge jag har gott om tid, inte bränner vid något eller matförgiftar någon så är det hyfsat OK att stå vid spisen.